© copyright 2010 by: Saga A
det är en berättelse om 13:åriga Sara och hennes storebror som en dag försvinner och hittats vrotalt missbrukad av d'roger och då förändras hela Saras liv.
-------------------------------------------------------------------------
Ett år senare:
Det droppade utanför sjukhusets sköra fönster, den
svala viden som flög igenom den drömliknande salen
fyllde Sara. Hennes kraftiga andetag fyllde rummet upp
till brädden och hennes nervösa tankar snirklade sig
runt i hennes runda huvudskål. En vacker kvinna
kom trädande mot henne, Sara klev snabbt upp ur
stolen och följde med kvinnan utan ett ljud från hennes
kvävande röst. Hon klev in igenom dörren lutade sig
mot väggen och tittade rakt fram på denna blå, plastiga
tapet i hans trånga utrymme. Hon lyfte huvudet när
hon hörde en ljus röst från sängen. ”Sara, är det du?”
sade han. Hans magra armar och ben låg ovanför
täcket och hans breda leende fyllde ansiktet. ”ja.”
sade hon och satte sig på knä nedanför sängen.
”jag trodde det var sista månaden, du vet, sist vi träffades.”
sade William efter ett tag. ”nej, jag lever för dig nu.”
började hon. ”jag gör allt för dig, jag älskar dig.”
sade hon försiktigt och kramade löst hans magra
kropp. Han lade sina händer över hennes rygg och
kammade igenom det tunna håret med fingrarna,
han pussade henne lätt på huvudet men rätade
till sig igen. ”då får du nog leva länge, jag är bara
16, jag ska bli 85.” sade han med ett snett leende.
”jag älskar dig mer än allt annat, din kärlek till mig är
ofentlig min kära.” han pussade henne lätt igen och
granskade håret.
”hur går det i skolan? Du har börjat 6:an nu.” sade
han efter en stunds tystnad. ”bra faktiskt.”
sade Sara och ryckte på axlarna. ”jag ska fylla 13 år snart.”
han log tittade in i hennes ögon granskade dem noga.
”är det redan? Ja, men grattis.” Sara nickade och tittade
sig omkring i det lilla rummet. En blå trä hylla med glas stod
i hörnet av väggarnas mötning, små påsar med vitt pulver
och rosa tabbletter stod gömda bakom glaset samt cigaretter
och pipor. Hon drog efter ett andetag och granskade honom
lika noga som han granskade henne. Hans rakade, mörk
bruna hår stod upp som fjun på huvudet och hans bruna
ögon var lika vackra, hans röda påsar under ögonen och blåa
linjer runt näsan avslöjade hans missbruk.
”jag ville inte att du skulle se det här.” sade William, nästan lite irriterat.
”men vad hade du förväntat dig? Att jag skulle gå?” frågade hon.
”mm…” sade han och strök henne över håret. ”nej. Aldrig.” sade Sara
tyst och satte sig i den himmel blå stolen som strök sig mot väggen.
”men vad hände egentligen?” sade hon efter en stund. ”jag kände
mitt beroende.” sade han. ”jag varken hör eller kan kontolera mina rörelser
då.” hon nickade vände sig mot tavlan ovanför hans huvud och granskade
den vita segelbåten i det blåa havet och himlen. ”varför har du så mycket blått?
Tycker du verkligen så mycket om blått? Inte vad jag minns i alla fall…” han
skrattade till med ett ljut och reste på sig i en sittställning. ”nej. Det lugnar mig.”
”asså blått.” lade han till mellan dem ansträngda andetagen. ”kommer mamma,
pappa?” frågade han efter en stund. ”ja, självklart.” han lyste upp. ”men varför
kom dem inte idag?” Hon ryckte på axlarna. ”jag vet inte, jag ville gå själv. Se
om du var okej.” han skrattade sitt ljusa skratt igen. ”brukar inte föräldrarna
komma först då?” sade han leende. ”vad hade dem förväntat sig, att jag skulle
slå ner dem?” Sara drog hastigt fingrarna i mellan hårstråna. ”nej, då skulle dem
inte låta mig gå. Du kanske var arg på dem, Är du det?” han ryckte hastigt till i
kroppen och nickade. ”nej, det var inte deras fel.” sade han sedan.
När Sara stängde dörren efter sig och gick från
dem vita, plast korridorerna med vita, smala sängar l
ängst väggen tryckte hon ner näsan i denna svarta
halsduk hon hade runt halsen. Den luktade, den luktade William.
Hans halsduk hade hon använt länge sedan dess han hade
lämnat huset och blivit inramad i detta sjukhus som nu låg
bakom hennes fötter. Hon gick raskt mot hem vägen och
stoppade allt under beskydd, hennes fingrar, armar, ansikte.
Hon gick längst vägen, såg bussarna och människorna på
andra sidan gatan som pratade. Hennes längtan av hans
närhet gjorde att närvaron av andra människor skrämde
henne fullständigt och hon blev irriterad av detta. Sara
iakttog ett par, en kvinna och en man hand i hand längst
vägen. Solen gick ner, snön lyste och visade upp sig för
parets kärlek och dem traskade in längs denna vackra
badstrand som nu var täckt. Deras snabba andetag syntes
i vindens klara sky och dem ställde sig vid kanten av isens
klara yta. Sara gick in, in längs stranden och trädade förbi
paret mot den branta baken med grus. Hon klängde sig fast
vid ett träd och drog sig uppför backen och var inne på
grusgången mot hennes hus. Hon traskade uppför trappan och
öppnade det tända huset ljudlöst.
----------------------------------------------------------------
Detta är bara lite från min ofärdiga novell.
Vad tycker du?
/Saga
HEJ.
Här är lite ur min såkalladae bok "Skymten av Skuggan."
© Copyright by: Saga A
Mina blängande tänder hängde kvar i den blonda flickans käke. Hennes blå ögon stirrade grått mot marken och hennes rosa mun var fylld av rött, tjockt blod. Mina andetag flåsade mot marken igenom den strama näsan. Jag släppte henne mot den grå liknande vägen emellan några gula radhus. De sov. Deras andetag rörde sig runt mig och deras ständiga hjärtan dunkade.
Flickan låg längs vägens gång med klibbigt hår som satt fast runt hennes sönderbitna käke och runda kinder. Hennes oskyldiga, rädda min satt förfrusen i hennes ansikte och gav ett dån av glädje inom mig. Mitt skratt susade igenom vinden. Min mörka hy låg tätt intill mörkret, ögonen lyste ut, ut över havet. Jag släppte taget om henne, lät henne ligga där ensam, oskyddad av ännu mer rädsla och sorg när hon tittade ner mot sig själv skulle hon se sig själv som en mördad, brotalt skadad person som sett något hon inte kunde rapportera. Jag slängde mig utför, tog tag i varje gren och gav djupa spår efter mig. Havets vågor gungade stilla, vinden smekte mitt ansikte och min nakna, svarta kropp var bunden av mörkret.
Jag steg ner, gick över havskanten, min kropp försvann under ytan och mina starka rörelser syntes omkring mig. De blåröda ögonen lyste, tittade efter varje detalj runt bottnen. Det var ljust, stenarna var grå och lyste upp detta hav. Jag kände smaken av kött i munnen, min straka lust efter mer blev diskret i mitt djupa sinne som ständigt letade efter mer och gav inget tillbaka.
Jag drog ut armarna igenom vattnets luftiga rum och kraften gav mig ännu ett starkt behov att simma neråt men jag behöll mig på samma linje. Mina tänder blängde och läpparna flög upp, deras starka behov av att synas var mer möjlig än omöjlig. Min nakna kropp smekte sig mot vattnets ljumma känsla.
Jag reste mig, hela havet följde mig upp till den ömtåliga bryggan. Jag skakade av mig det och mitt hår slängde i vinden. Jag sprang in mot de grå järnvägarna mot Centrum. Jag lyckades torkas av vinden.
Jag öppnade snabbt upp den låsta ettan, som låg vid de andra dörrarna på rad i det långa huset. Jag tittade tomt in mot lägenheten, drog på mig mina slitna kläder som låg i byrån bredvid dörren. Det började ljusna utanför, klockan var fem och solen lyste upp sitt första, röda ljus ut över horisonten. Mitt stängda fönster gav mig en titt av den ofattbara verkligheten. Mitt tomma rum innehöll en bred gungstol och denna stora bokhylla som var fylld av utrivna texter stod bredvid. Jag lutade mig mot den vita, målade väggen och tittade in i det oberörda rummet. Gammalt kött. Stora bitar låg på golvet, blodet som hade spridit sig över de andra bitarna hade sugit sig in i den fräna människodoften och blodets järn gav detta syrliga kött ett värde, ett värde att äta. Jag tittade bort, såg ut över bilarna som började röra sig ut över vägen. Jag tog raska steg ut i det sten gjorda huset, jag steg ut över det första trappsteget med ett fast handtag om den svarta ledstången.
Vad tycker du?
/Saga
